Jag har en förhoppning och en förväntning inför varje assistentsläger i Rättvik att det ska vara så bra. Att det ska vara något så speciellt. Iår var det många av dom som brukat åka med som inte var där. Vi var en lite avskalad skara, med några nya. Och det var så bra. Jag blev inte besviken. Det var inte som tidigare år, inget år har varit sig likt, men eftersom vi bara var 15 stycken iår så blev det en annan känsla. Sista kvällen satt vi nästan alla av assistenterna och pratade tillsammans och delade historier från livet! Det var så underbart! Jag känner en trygghet i gruppen och jag är så otroligt glad för att ha de där människorna i mitt liv.
Visst, det var inte lika mycket tid planerad på det här lägret och det känns lite som vad gjorde vi där egentligen. Men vi spenderade tid tillsammans och band ihop gruppen lite till. Alltid lär man sig något nytt, hör någon bra psalm eller får sig ett eller hundra skratt.
Sista timmarna av sommarlovet spenderades framför datorn, sorterandes kort, pratandes med massa på msn och lite chips. Jag längtar inte till skolan imorgon. Jag längtar inte efter mera sommarlov. Jag tror det är precis lagom. Jag har farit runt överallt hela sommaren, och bara levt. Jag tror det var väldigt nyttigt för mig. Få hetsa av mig lite. Men dags att chilla lite nu, kanske inte kan hoppa över väggen nästa gång den kommer.
Har setat och sagt ja men det är bara ett år kvar i skolan nu, sen är det slut. Och så var det inte mer med det, det kändes skönt, men så tänkte jag på tanken ur synvinkeln nu vi är störst på skolan. Det känns konstigt. Hur kan jag vara så liten när jag är så stor som dom som var så här stora när jag var liten var så mycket större?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar