Tittade på Jason Mraz framträdande på nobelpris konserten på datorn. Då kom minnena från februari tillbaka. Den där obeskrivligt underbar känslan när jag fick komma in gratis på hans spelning. När jag fyra dagar innan inte ens visste att jag skulle till London då. Den där underbar känslan att få se honom live. För hela spelningen var så lugn. han hade sin tid av de tre artisterna som var där, och han tog det lugnt, drack lite vatten och snackade lite innan han körde en ny låt. Han latchade också en hel del. Att sedan gå på runt baksidan av huset där de spelade och först träffa den otroligt duktiga Dawn Kinnard och sedan ha en pratstund med hennes kusin och sedan få träffa Jason. Det var så otroligt grymt. Mina ben skakade när vi satt på bussen på väg tillbaka mot hotellet. Har svårt att fatta att det var tio månader sen. Det är ju nästan ett helt år. Jag minns när vi stod i kön, när vi fick våra band. När Jason spelade och det som hände där på baksidan med autografer och kramar och kort som togs, Allt minns jag glasklart. Om jag någonsin svävat på rosa moln så var det då. För på bussen hem satt pappa och pratade och jag svarade ett ja och så då och då. Det visade sig att han bara setat och lurat mig men jag hade hållit med, men jag hade ändå inte hört ett ord av vad han sa, bara hållit med :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar